Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Till belysning af språk/juden såsom uttryck för kraftiga och veka stämningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Du känner honom väl, han helsar dig
Från kära trakter, det är bilden af
Den bleka jungfrun uti Balders hage.
Du må ej visa honom bort, fastän
Han blickar sorgligt, du må hviska honom
Ett vänligt ord i örat: nattens vindar
På trogna vingar föra det till mig,
En tröst likväl, jag har ej någon annan! –
Så småningom veknar dock det älskande hjärtat under
sorgens tryck, och de mörka ljuden inställa sig allt oftare:
För mig är intet, som förströr min saknad;
I allt, som omger mig, har hon en målsman.
De höga tempelhvalfven tala blott
Om dig, och gudens bild, som skulle hota,
Tar dina anletsdrag, när månen skiner.
Ser jag åt sjön, där sam din köl och skar
I skum sin väg till längterskan på stranden.
Ser jag åt lunden, där står mången stam
Med Ingborgs runor ritade i barken.
Nu växer barken ut, mitt namn förgås,
Och det betyder döden, säger sagan.
Jag frågar dagen, hvar han såg dig sist,
Jag frågar natten, men de tiga still,
Och hafvet själf, som bär dig, svarar på
Min fråga endast med en suck mot stranden.
Med aftonrodnan skall jag skicka dig
En helsning, när hon släcks i dina vågor,
Och himlens långskepp, molnen, skola ta
Om bord en klagan från den öfvergifna.
Men till sist är kraften bruten, sorgen öfvergår till
djupt vemod, och de slutna dunkla ljuden breda liksom
ett sorgedok öfver de blida dragen af denna underbart
sköna ljudskapelse:
Så skall jag sitta i min jungfrubur,
En svartklädd enka efter lifvets glädje,
Och sömma brutna liljor uti duken,
Tills en gång våren väft sin duk och sömmar
Den full med bättre liljor på min graf.
Men tar jag harpan för att sjunga ut
Oändlig smärta uti djupa toner,
Då brister jag i gråt, som nu – –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
