Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - -- Skilnaden mellan stottring och ljudmissbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Kina lär stottringen icke alls förekomma, hvilket man
tillskrifver språkets beskaffenhet, dess mindre komplicerade
ljudförhållanden och framför allt dess musikaliska
egendomlighet, i det samma ljudförbindelse ofta måste tjänstgöra i
en mängd olika betydelser, hvilka endast kunna särskiljas
genom ordens olika tonansättning eller melodi.
Likaledes är det märkligt, huru jämförelsevis sällan
detta fel förekommer hos det kvinliga könet. Vissa författare,
t. ex. Coën[1], uppgifva, att förhällandet mellan kvinliga och
manliga stottrare ställer sig som l till 8, medan fransmannen
Colombat uppgifver, att han från 1827 till 1840 behandlat
452 stottrare, bland hvilka funnits 379 män och blott 21
fullvuxna kvinnor samt 52 barn af båda könen. Stottringen
synes vara starkt påverkad af de organiska förhållandena
under tandskiftnings- och pubertetsperioden, mildras eller
försvinner stundom, men ökas i andra fall med åren, hvarför
uppfostraren bör taga sig väl till vara för att låta detta
onda ostördt utveckla sig hos barnen i förhoppning om
dess försvinnande med tilltagande ålder. Att stottringen
stundom kan bero på ärftliga anlag, liksom den inom
samma familj kan öfverföras medelst psykisk smitta synes
otvifvelaktigt. Sålunda förtäljer Gutzmann d. y. om en fader
och sex söner, som alla voro stottrare i så hög grad, att
de ej kunde på ordets väg meddela sig med hvarandra, så
vida de ej fingo i trösktakt bearbeta sina nedre extremiteter.[2]
För den ytlige betraktaren eger stottraren äfven en
komisk sida, hvarför också lustspels- och farce-författare i
både äldre och nyare tider ofta begagnat sig af
stottrare-typen för att väcka löje. Intet kan dock vara mera tanklöst
eller hjärtlöst än ett dylikt betraktelsesätt. Bakom det
skenbart lustiga ligger nämligen ofta ett sorgespel af det
mest svårmodiga innehåll. Gutzmann d. ä. berättar följande
om en stackars referendarius. När denne man befann sig
ensam på sitt rum, kunde han i det mest flytande språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
