Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - -- Skilnaden mellan stottring och ljudmissbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mundelarna alltför fast och därför icke äro i stånd att i
tillbörlig tid komma öfver från den ena mekanismen till
den andra.
Till Merkels om skarpsinnighet och fin uppfattning
vittnande åsikt ansluta sig i hufvudsak Kussmaul samt äfven
Lehwess[1], ehuru den senare äfven anses stå nära Klencke
med den skilnad, att han vid sin botningsmetod låter den
taktmässiga framsägningen spela en underordnad roll. Äfven
fransmannen Guillaume kan räknas till denna grupp.
Mot Merkel invänder dock Schrank med rätta, att
om stottringens grundorsak vore att söka i viljans svaghet,
så skulle alla viljesvaga personer vara underkastade detta
uttalsfel, hvilket dock lyckligtvis icke är fallet, hvarjämte
Coën anmärker, att stottringen förekommer äfven hos mycket
viljefasta personer, som i trots af all sin vilje-energi dock
ej äro i stånd att behärska sitt uttalsfel. Schrank uppställer
själf en annan hypotes, nämligen att stottringen skulle kunna
betecknas som en lokaliserad ångestkänsla, hvilken i sin
ordning skulle hafva sin grund i en sjuklig affektion uti
stora hjärnans barksubstans, en åsikt, som dock ej blifvit
på anatomisk väg bevisad och äfven ur andra synpunkter
måste anses ohållbar.
Den här ofvan anförda anmärkningen mot Merkel
gäller äfven och kanske i ännu högre grad om Wyneken,
som också vill förlägga stottringens grundorsak på viljans
område, i det han anser, att viljan i förhållande till
talmuskulaturen är bunden genom tvifvel på densammas riktiga
användning, hvarför en stottrare för honom varder liktydig
med en »språktviflare». Till Wyneken ansluter sig Shuldham
i London så till vida, som han anser stottringen ytterst
utgöra en art af moralisk feghet, härstammande från fysisk
svaghet (»a species of moral cowardice arising from physical
weakness»).
Rosenthal och Benedikt hänföra stottringen till s. k.
»koordinations-neuroser». Rosenthal framställer den
beaktansvärda åsikten, att stottringen väsentligen är betingad af
medfödd svaghet i det uti förlängda märgen befintliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
