Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ogrundad beskyllning är att fantasien hos Wagner
skulle undertryckas af det reflekterande förståndet;
man kunde snarare omvända satsen, och med en
j skarpare sjelfkritik skulle han i Rienzi säkert liafva
undvikit flera af dessa längder, som för det dra-
matiska intresset äro sä förderfliga.
Framstående momenter i denna musik äro bland
annat de båda präktiga chörerna i första aktens
tinal; i andra akten fridshäroldernas sång, en kom-
position af stor melodisk renhet och skönhet, äfven-
som marschen och det ståtliga finalet med det ut-
märkt vackra andantet, hvars välljud dock något
fördunklas af ett nog bizarrt harmoniseradt mellan-
parti. Denna akt liknar till sin uppställning me-
stadels andra akten i »Robert,» fast mera anlagd
’ pa bredden och nog öfverlastad med theaterpomp.
Duetten mellan Irene och Adriano är en liten älsk-
lig komposition, som med sina terzpassager snarare
tycks tyda pa ett sydländskt ursprung, och äfven
Adrianos aria bär denna karakter. Rienzis parti
är nästan helt och hållet deklamatoriskt behand-
la dt, än reciterande, än i takt, med ett och annat
inflätadt arioso. Detta gifver rolen en imponerande
och majestätisk karakter, men fordrar ock, för att
ej trötta genom sin enformighet, en frainställare af
första ordningen. I motsats till denna fasta ka-
rakter stå de tumultuariska ensemblerna och folk-
scenerna, hvari Wagner koncentrerat hela sitt för-
rad af bjerta koloriteftekter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
