Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
antagit den gräsliga historien för god, hvartill man
ändock för musikens och modets skull väl eller
illa måste beqväma sig, så är det onekligt att ope-
ran, sådan den här gifves, kan skänka vänner af
den moderna seria-musiken flera underhållande mo-
menter. Verdi har ej obetydligt afvikit frän sina
föregångares stereotypa koloraturfraseologi, hvilken,
qvick och pikant i buflan, i serian är så högst
odramatisk. I de större kraftscenerna tycks han
hafva valt Meyerbeer till förebild, och stundom
med framgång, ehuru han icke uppnår denne
raffinerade theaterkännare, hvars beräkningar aldrig
svika. Sådane ställen är o t. ex. Azucenas stora
scen i andra akten, der hon i en konvulsivisk vi-
sion skildrar bålets gräsliga äfventyr. Denna scen,
hvartill urbilden återfinnes i »Profetens» berömda
vision, är jemte den inledande zigenarchören ett
nattstycke med många lefvande drag och af mycken
dramatisk verkan. Främst bör dock nämnas den
ryktbara miserere-scenen i sista akten mellan
den kringirrande Leonora och den i tornet inne-
slutne troubadouren, under munkarnes dödssång
bakom scenen. Leonoras uttryck af vild förtviflan,
troubadourens mildare melodi och de dystert ma-
nande tonerna från kapellet bilda en ej allenast
effektfull, utan poetiskt tänkt ensemble. Bland
chörerna äro några vackra och karakteristiska,
såsom nunnornas sång, zigenarchören m. m.
Icke dess mindre händer det dock ofta vår
tonsättare att återfalla i den gamla italienska slen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
