Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musjikerna - 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
musjikekna.
49
»Åter är jag ensam!» snyftade hon. »Stackars
min lilla dufva! . . . Arm och olycklig! ...»
Länge grät hon och snyftade, och länge sågo
Olga och Sascha hur hon låg på knä med händerna
för ansiktet; öfver hennes hufvud kretsade en svärm
kråkor...
Solen hade stigit högt på himlen; det började
bli varmt. Sjukov låg nu långt bakom dem; de
började känna sig glada till mods och hade snart
glömt både byn och Marja. Det var så mycket att
se på under vägen: än var det en grafkulle, än en
lång rad med telegrafstolpar, som ledde bort mot
ett okändt fjärran och försvunno vid horisonten —
från telegraftrådarna hördes ett sällsamt, sjungande
ljud; — än skymtade en herrgård fram, inbäddad i
grönska och så vacker och hemtreflig, att de
människor som bodde där ovillkorligen måste vara
lyckliga; än låg ett hästskelett ute på fältet och glänste
hvitt i solen. Lärkan var outtröttlig att sjunga,
vakteln slog och kornknarren lät höra ett oafbrutet,
skärande ljud — det lät, som när man rasslar i
gammalt järnskrot.
Vid middagstiden kommo Olga och Sascha till
en stor by. På den breda bygatan mötte de general
Sjukovs kock. Han var varm och röd, och den
svettiga, kala hjässan blänkte i solskenet. Först
kände Olga och han ej igen hvarandra, men så
möttes deras blickar; ingen af dem sade ett enda
ord, utan de fortsatte hvar och en sin väg. Olga
och Sascha stannade utanför den stuga som såg ut
att vara den förnämsta i byn; de ställde sig framför
ett öppet fönster, Olga neg och sade med gäll,
sjungande röst:
Tschechof. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
