Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett obotligt ondt - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
ett obotligt ondt.
Han tystnade plötsligt och tog sig för pannan.
När han efter en stund lyckades komma ihåg
fortsättningen, började han sjunga med så vacker röst,
att han väckte de förbigåendes uppmärksamhet:
»Här njöt jag en gång den fria kärlekens
lycka...»
Alla tre gingo de in på en restaurant och drucko
ett par glas brännvin vid disken utan att taga af sig
rockarna.
Då Vasiljeff höll på att dricka det andra glaset,
fick han se en bit kork i brännvinet; han höjde då
glaset och undersökte det länge, plirande med ögonen.
Medicinaren förstod ej orsaken till hans beteende och
sade:
»Nå, hvad är det du ser? Jag ber dig, var
inte så filosofisk! Vattnet är till för att drickas,
fisken för att ätas, kvinnorna för att tillfredsställa
våra begär och snön för att trampas ned. Om du
ändå ville vara som andra människor för en enda
gång!»
»Ja, hvarför inte?» svarade Vasiljeff leende.
»Har jag kanhända vägrat det?»
Brännvinet gjorde honom vek. Med ett ömt
uttryck betraktade han sina vänner och smålog mildt
mot dem. Hvilken orubblig jämnvikt råder icke
hos dessa friska, starka, glada människor — hos
dem förekomma inga slitningar mellan förstånd och
hjärta. De älska teatern med passion, prata mycket,
bygga luftslott och dricka utan att få ondt i
hufvudet dagen efter. De äro poetiska och lidelsefulla,
veka och djärfva, de ha arbetsförmåga och de arbeta,
de känna inga band, de kunna skratta utan orsak
och prata nonsens, de äro varmhjärtade, ärliga, själf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
