Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett obotligt ondt - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett obotligt ondt.
219
Kuskarna sutto på sina kuskbockar, lugna och
likgiltiga som öfverallt annorstädes, och på trottoarerna
skyndade människorna fram och tillbaka alldeles som
på alla andra gator. Det var ingen, som tycktes
vilja smyga sig undan, ingen som drog upp kragen
för att dölja ansiktet, ingen som ogillande skakade
på hufvudet. All denna likgiltighet, detta virrvarr
af toner från piano och fiolmusik, dessa klart
upplysta fönster och vidöppna dörrar — allt detta gjorde
intryck af något djärft, fräckt och ohöljdt. Kanske
var det lika gladt och bullersamt på slafmarknaderna
förr i tiden — kanske samma drag af likgiltighet
äfven då präglade människorna.
»Låt oss börja från början!» sade artisten.
Vännerna gingo in genom en trång korridor,
upplyst af lampor med reflexionsskärmar. En man
med orakadt lakejansikte och sömniga ögon och klädd
i mörk röck, reste sig upp från en gul divan.
En obehaglig lukt af tvättinrättning och ättika
strömmade emot dem. Från korridoren ledde en
dörr in till ett klart upplyst rum. Medicinaren och
artisten stannade vid dörren och sträckte på halsen
för att kunna se in i rummet.
»Bona-sera, seniora, rigoletto-hugenotti-traviata!»
hälsade artisten.
»Gravanna-tarakano-pistoletto!» sade medicinaren,
tryckte hatten mot bröstet och bugade sig djupt.
Yasiljeff stod bakom dem. Han ville äfven säga
någonting i samma stil, men då han icke kunde finna
något lämpligt, log han endast, kände sig förlägen,
nästan skamsen och väntade otåligt på hvad som
vidare skulle komma. I dörren visade sig en ung,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
