Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett obotligt ondt - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
ETT OBOTLIGT ONDT.
får låta de sig köpas och säljas och försjunka i
dryckenskap och gräsliga laster utan att inse sitt
elände. Min Gud! Min Gud!»
Det blef honom äfven klart att allt, som kallas
människovärde och personlighet, gudsbelätet hos
människan här vanhelgades i grund, och att dessa
lastens tillhåll och dessa förslöade kvinnor icke
ensamma buro skulden därtill. Och en mängd dystra
tankar, som han aldrig förr känt till, började plåga
honom ...
Några studenter — alldeles hvita af snö —
gingo förbi honom under muntert skratt och prat.
En af dem stannade. Han var lång och smärt, såg
på Vasiljeff och sade med osäker röst:
»Har du druckit, bror? Aha, det gör
ingenting! Eesta på du bara! Tappa inte modet, lille
farbror!»
Han fattade Vasiljeff vid skuldrorna och tryckte
sina kalla, fuktiga mustascher mot hans kind, halkade
och var nära att falla, hukade sig ned, svängde med
båda händerna och ropade:
»Håll dig kvar! Fall inte!» och skrattande
började han springa för att hinna upp sina
kamrater.
Genom tonernas virrvarr hördes artistens röst:
»Ni vågar inte slå kvinnan! Det tillåter jag
inte! En sådan usling ni är!»
Medicinaren visade sig i dörren. Han tittade
åt sidan och då han fick se Vasiljeff sade han:
»Ar du här? Herre Gud, det är ju alldeles
omöjligt att gå någonstädes med Jegor! Jag förstår
mig inte på den människan! Han ställer bara till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
