- Project Runeberg -  Musjikerna med flera berättelser /
237

(1897) [MARC] Author: Anton Tjechov Translator: Elin Schosty
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett obotligt ondt - 5

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ett obotligt ondt.

237

tillsammans med två, tre, fyra andra mörda en stackars
utfattig kvinna? O, min Gud, är det inte afskyvärdt!»

»Jo, visst är det ohyggligt,» medgaf medicinaren.
»Vi handla orätt, det är ju alldeles klart, men kära
vän, du glömmer att taga de sociala förhållandena
med i beräkningen. Att gifta sig är ju omöjligt.»

»Kom inte med ert dumma prat om att det är
omöjligt att ingå äktenskap! Ni undfly den sanna
kärleken därför att den medför plikter! Det är uselt!
Det är skamligt!»

»Skall man inte kunna få ett slut på det här?»
sade artisten förargad: »Hvad tjänar det till att
byta ord med den där narren? Nu tror du
naturligtvis att en mängd stora, ädla tankar hvälfvas i ditt
hufvud? Men du bedrar dig fullkomligt! Gud vet
hvad det är, men några högsinnade idéer är det då
rakt inte! Du lägger så tydligt i dagen ditt hat och
din afsky för mig, men jag tycker det vore bättre,
att du byggde upp tjugu sådana där hus till än att
ge mig så hatfulla blickar. Det finns mer ondska i
den där blicken än på hela denna gata. Låt oss gå!
Han är en narr, en feg usling och ingenting annat!...»
»Vi människor begå mord mot hvarandra. Det är
naturligtvis omoraliskt — men filosofien kan här
ingenting uträtta. Farväl!»

Vid Trubnojtorget togo vännerna afsked af
hvarandra och skildes. Då Vasiljeff blef ensam,
skyndade han framåt med snabba steg. Han var rädd
för mörkret, rädd för snön, som i stora flingor föll
ned mot jorden och tycktes vilja lägga hela världen
under sitt välde; han var rädd för lyktskenet, som
flämtade matt i den snöfyllda luften. Han greps af
en oförklarlig, bedöfvande ångest. Då och då mötte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:34:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/musjiker/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free