Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett obotligt ondt - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT OBOTLIGT ONDT. 249
Plötsligt sjönk han tillsammans, började gråta
och föll ned i länstolen. För hans inbillning
framträdde så tydligt bilden af dem han sett för två
dagar sedan.
»De äro lefvande varelser! Lefvande varelser!»
ropade han och grep sig förtviflad om hufvudet. »Om
jag skulle slå sönder den där lampan, skulle ni tycka
det vore stor skada — och dessa, de äro dock inga
lampor, utan människor — lefvande varelser!»
Vännerna sågo frågande på doktorn. Denne såg
ut som om han funnit patientens tårar och förtviflan
alldeles naturliga, och som om han vore mycket van
vid dylika fall. Han gick fram till honom och gaf
honom några droppar utan att säga ett ord, och när
Vasiljeff lugnat sig litet, klädde han af honom och
började noga undersöka honom.
Det häftiga gråtanfallet, vredesutbrottet mot
doktorn och det djupa medlidande Vasiljeff kände med
sig själf hade gjort honom något lättare till sinnes.
När han gick från doktorn var han redan bättre till
mods; vagnsbullret plågade honom icke mer, och
tyngden vid hjärtat var betydligt lättare — den
liksom smälte bort. I handen hade han två recept: på
det ena ordinerades bromkali och på det andra morfin.
Allt det där hade han tagit in förut!
Han stannade och funderade en stund på gatan,
tog afsked af vännerna och gick långsamt framåt
mot universitetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
