Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ostronen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver hela min varelse... Från värdshuset, från
min far, från den hvita skylten, från min arm —
från allt utströmmar denna doft — och så starkt att
jag börjar tugga. Jag tuggar och sväljer, som om
jag verkligen hade ett stycke af hafsdjuret i munnen.
Under den njutning jag härvid erfar blir jag allt
mattare och mattare, och för att icke falla griper jag
tag i min fars arm och hakar mig fast vid hans våta
gamla rock... Min far darrar och kryper ihop. Han
fryser...
»Pappa, får man äta ostron under fastan?»
frågar jag.
»De ätas lefvande...» svarar min far. »De ha skal
som sköldpaddorna, men... det består af två delar.»
Ögonblickligen upphör den behagliga lukten att
reta mig och illusionen försvinner... Nu förstår jag
alltsammans!
»Hur afskyvärdt!» hviskar jag. »Hur afskyvärdt!»
Detta var således ostron! Hur motbjudande de
än äro, ser jag dem dock tydligt i min fantasi...
Jag föreställer mig att detta djur liknar en groda.
Grodan sitter i skalet och ser sig omkring med
stora, glänsande ögon och rör på sina ohyggliga käftar.
Hvad kan vara mer vidrigt för en människa, som
lefvat på jorden åtta år och tre månader?
Fransmännen lära ju äta grodor — men kunna barnen
det också? Nej, aldrig — aldrig! Jag föreställer
mig hur det går till, när detta djur med sitt
musselskal, sina kräftklor, sina glänsande ögon och sin
glatta hud blir hemfördt från torget... Alla barnen
gömma sig undan, kokerskan rynkar pannan med
ett uttryck af vämjelse, fattar djuret vid klorna,
lägger det på fatet och bär in det i salen. De vuxna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
