Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvad är det?» frågar officeren.
Jona förvrider munnen till ett grin, anstränger
rösten och hväser fram:
»Ser ni, barin, jag har en... son, som dött nu
i veckan.»
»Hm... på hvad sätt dog han?»
Jona vänder sig helt om mot den åkande och säger:
»Ja, hvem kan veta det? Kanske hade han
någon feber... Tre dagar låg han på sjukhuset, och
så dog han... Det var så Guds vilja.»
»Kör åt sidan där!» ropar någon i mörkret. »Se
upp! Vill du maka dig undan, din gamla hund!»
»Kör på, kör på!...» ropar den åkande. »På
det här sättet komma vi inte fram i dag... Drif på
hästen!»
Jona lyfter upp hufvudet, sträcker litet på sig
och svänger makligt med piskan. Ett par gånger
vänder han sig om och ser på den åkande, men
denne har slutit ögonen och har tydligen ingen lust
att höra på... När han kört officeren till
Viborgskoje, stannar han utanför ett värdshus, sjunker
ihop på kuskbocken och sitter åter alldeles
orörlig... Den våta snön lägrar sig åter hvit och mjuk
öfver honom och hästen... Så förflyter timme efter
timme.
På trottoaren komma tre unga män gående under
högljudt skämt. Två af dem äro långa och smärta,
den tredje liten och puckelryggig.
»Isvostschik! Till Politseiskobron!» ropar den
puckelryggige med hes röst. »Vi äro tre... tjugu
kopek!»
Jona rycker i tömmarna och smackar med
läpparna. Tjugu kopek var alldeles för litet, men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
