Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvinnor... Visst äro de dåraktiga, men de skulle
börja gråta genast.
»Jag skall gå ut och se till hästen,» tänker
Jona. »Sofva hinner jag nog... Det är inte farligt,
jag får nog sofva ut...»
Han klär på sig och går ut i stallet, där hästen
står. Nu tänker han på vädret, på hö och hafre...
Då han är ensam kan han icke fästa tankarna
uteslutande vid sonen... Han kan tala om honom
med hvem som helst, men att ensam sitta och tänka
blott på honom och framkalla hans bild för sig, det
öfverstiger hans förmåga...
»Tuggar du?» frågar Jona hästen och ser på
de glänsande ögonen. »Ja, tugga du... Ha vi
ingen hafre, få vi väl äta hö... Ja... Jag är
gammal, jag, och längtar att få dö... Min son fick
gå bort, men inte jag... En sådan duktig
isvostschik han skulle ha blifvit... Hade han blott fått
lefva...»
Jona står tyst en stund och fortsätter sedan:
»Ja, så är det... Han finns inte mer... Han
är död... Borta för alltid... Taperja, antag att du
har ett litet föl, du är mor till detta lilla föl... Så
dör det plötsligt... Vore det inte förfärligt?»
Hästen tuggar, hör på och slickar sin herres hand.
En känsla af sällhet griper Jona, och han
berättar allt för sin häst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
