Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fogelberg, C. J. - Folies d´Espagne - Folksång - Folkvisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
orgelbyggare; bland hans arbeten må nämnas
orgelverket i Hölö kyrka i Strängnäs
stift, fullbordadt 1860.
Folies d’Espagne. (Fr.) Gammal
Spansk dansmelodi, oftast gående i moll,
¾-takt; dansades egenteligen blott af
en person; fordom flerstädes, bruklig.
Folksång. Sådan sång, hvars ord
beröra något nationelt ämne, och hvars
musik är så enkelt sammansatt, att den
lätt kan uppfattas af menige man för
att vid högtidligare tillfällen afsjungas.
Folkvisa. En hos allmogen genom
traditionen lefvande dikt,
hufvudsakligen förtäljande om någon historisk
tilldragelse från äldre tider (kämpa- eller
riddarevisan), eller om hjertats fröjder
och sorger (kärleksvisan) o. s. v.
Folkqvädets melodi är oskiljaktig från den
anda som är rådande i sjelfva visan,
enär den utvecklar fullkomligt den
sång som deri är inneboende. Ord och
melodi påminna — som Geijer yttrar sig
— »om denna känslans underbara
egenskap att med ett enda ljud tränga till
själen och der uppväcka föreställningen
af ett helt menskligt tillstånd, lifligare
än all beskrifning det förmår».
Kämpavisornas ursprung är troligen att söka
under vikingatiderna, då nordmännen
företogo sina härfärder till de sydligare
länderna, der de lärde sig landets
sagor och sånger, och förde dessa med
sig till norden. Romancerna och
riddarevisorna åter härstamma utan
tvifvel från medeltiden, då de sjöngos vid
hofven och på riddareborgarne. Som
det kraftigaste uttryck af folkandan
gingo de från generation till generation
och sjöngos såväl i slotten som i
bondestugorna, i klostren som på de höga
fjellen. Många af våra psalmmelodier
hafva ursprungligen varit sjungna som
folkvisor; så sjunges än i dag Else
Andersdotters visa: »Eya mit hierte ret
inderlig Jubilerer», Näfvervisan så
kallad, emedan hon hade präntat den på
en näfver i skogen, och hvars melodi,
efter Haeffners åsigt, är Nordisk; införd
under N:o 487 i Haeffnerska
Choralboken. Svenska folkvisans grundton är
djupt allvar; den kraft som
uppenbarar sig i dess toner, är mildrad af ett
storartadt lugn. Furuskogen,
klipporna, de brusande forssarna, de stilla
sjöarna återspeglande lummiga lundar,
de täcka holmarna och skären, det är
i deras sköte större delen af våra
folkvisor uppammats, och de bära också
dragen af denna, än vilda, än
intagande, alltid oförgätligt sköna natur.
Böhmens, Skottlands, Finlands och
Rysslands folkmelodier hvila likaledes på
en djupt vemodig grundton, och röja
med våra en nära frändskap. De
sydliga ländernas folkvisor deremot andas
mera uppbrusande glädje; men äfven i
flera af dem t. ex. i Spaniens, Italiens
folkmelodier, tyckes molltonen utgöra
grunden hvarpå den yrande
skalkaktigheten hvilar. Bland de män hvilka
gjort sig särdeles förtjenta om Svenska
Folkmusikens vård och genom
upptecknande räddat dem från att gå
alldeles förlorade, må nämnas: Geyer
och Afzelius; Arvidsson; Dybeck;
Hyltén-Cavallius och Geo.
Stephens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
