- Project Runeberg -  För mycket guld och andra berättelser från Klondyke /
7

(1917) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel - Tema: Metals
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En kvarlefva från tertiärperioden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kanske behöfdes det inte mera än ljudet af en medmänniskas röst för att allt åter skulle klarna för honom.

Jag eggade honom således att tala, och jag blef snart förvånad, ty han talade om villebråd och om de olika sätten att gå tillväga under jakt. Han hade dödat sibiriska vargar i det västligaste Alaska och stengetter i okända trakter af Klippiga bergen. Han förklarade att han kände till de platser där de sista bufflarna ännu höllo till, att han hade följt vildrenshjordar på hundratusentals djur och sofvit i Great Barrens på myskoxens vinterväg.

Och nu ändrade jag åsikt om honom — för första gången, men för ingen del den sista — och jag ansåg honom för en monumental bild af sanningen själf. Hur det kom sig, det vet jag icke, men anden dref mig att upprepa en historia, som jag hade hört af en man, hvilken hade varit för länge i landet för att veta bättre. Det var om de stora björnarna, som uppehålla sig på de branta sluttningarna på St. Elias och aldrig bege sig ner till de mindre höjdernas jämnare mark. Men nu har vår Herre skapat dessa djur så lämpade för
uppehållet på branterna, att deras ben på ena sidan äro en hel fot längre än på den andra. Hvilket ju är väldigt bekvämt, det måste medges. Och jag beskref jakten efter de märkvärdiga djuren i mitt eget namn, hela tiden talande i första person singularis, presens indikativus — skildrade vederbörlig terräng, gjorde nödiga utstofferingar och gaf det hela en och annan tusch af sannolikhet, väntande att få se min åhörare slagen af häpnad.

Men visst inte. Oin han tviflat, kunde jag ha

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:35:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mycketguld/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free