- Project Runeberg -  För mycket guld och andra berättelser från Klondyke /
17

(1917) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En kvarlefva från tertiärperioden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

17

röt så att jorden skakade och kallade inig allt fult han
kunde hitta på. Det gjorde han naturligtvis för att
skrämma mig, och då han trodde att jag var
tillräckligt spak, drog han sig sakta tillbaka och
försökte smita till vattendraget. Ibland lät jag honom
komma nästan ända dit — bara på ett par hundra
yards afstånd därifrån — men då rusade jag ut från mitt
gömsle, och så vände han om, tung och ovig som
naturligt var för den gamle landsstrykaren. Sedan
detta hade upprepats några gånger och han hade
räknat ut det, bytte han om metod. Tillgrep
hastighetens taktik. Utan minsta varning rusade han i väg som
en vanvettig bortåt vattnet, beräknande att han skulle
hinna dit och tillbaka igen innan jag kunde komma ut
ur rämnan. Men till sist uppgaf han belägringen under
ohyggliga förbannelser öfver mig och begaf sig tned
stadiga steg till dricksplatsen.

»Det var enda gången han hade mig i fälla — det
räckte i tre dagar —, sedan var hippodromen i
oupphörlig gång. Rundt, rundt, rundt gick det i ständigt
lopp mot hans vilja. Mina kläder förvandlades till idel
slarfvor och trasor, men jag stannade aldrig för att
laga dem. Slutligen sprang jag där spritt naken som en
son af moder Jord, bara med en gammal yxa i ena
handen och en sten i den andra. Jag stannade faktiskt
aldrig, utom för att sofva någon blund bland
klippskref-vorna. Tjuren blef märkbart magrare — måste till sist
ha lättnat åtskilliga ton — och han var nervös som en
skolmamsell på öfverblifna kartan. Då jag kom honom
nära och galltjöt, eller då jag träffade honom från
långa håll med mina stenar, hoppade han till som en

2 — För mycket guld.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:15:30 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mycketguld/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free