Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Motbilden synliggör!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- och nå sitt verkliga mål; att få undan Strindberg och med
sin egen person själv kunna ersätta den besvärlige anföraren:
Men 1882 utkom en bok, som gjorde väsen af sig, och som än i denna dag kanske på sätt och vis är Strindbergs mest lästa arbete - och denna sista förmodan är egentligen icke menad som en komplimang åt smaken hos vår läsande allmänhet. Boken hette "Det nya riket". Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidehvarv.
Man kan ej vara med om det ogenerade sätt, på hvilket Strindberg här anfallit offendiga personer, ej blott i deras offendiga uppträdande, utan äfven i deras privata lif. Hvad man ej heller kan gilla är att man oupphörligen märker, hur Strindberg, medvetet eller omedvetet i denna bok varit ledd af personlig hämndkänsla. /... / Och i flere af sina bästa berättelser af senare datum har han brutit sönder hela den konstnärliga formen för attfå säga en eller annan af de "sanningar", utan hvilkas sägande Strindberg aldrig skulle ha funnit lugn inför sig sjelf. /... / Och det smärtar mig alltid djupt, när jag ser, hur människor försöka att på ett rått sätt förlöjliga de misstag, till hvilka han härigenom ofta gör sig skyldig.
Men ändå är jag den siste, som vill taga en del af August Strindbergs tankegång i försvar. I synnerhet gäller detta angående Strindbergs uppfattning af kulturen. Och på den sista tiden äfven könsfrågan. Det har ofta blifvit påpekadt, till hvilka misstag Strindberg här gjort sig skyldig, och i sjelfva verket ligga dessa misstag för bildade läsare i öppen dag. ./.../ Olyckan är den att man
aldrig känner sig rätt säker, när man läser honom. Bäst man tycker, att nu går det utmärkt» nu är förf. skarpsinnig, klar, logisk och bevisande, så bäst det är kommer ett påstående eller en hypotes, så hårresande omöjliga, att man förlorar både mod och tålamod och bara känner sig rasande öfver, att det verkligen är en stor författare, som sagt sådana saker. Man läser vidare, och samma sak upprepas. Det går bra till en tid, men bäst det är får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
