Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Ett svenskt böjningsmönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det icke hjälpte att ha kunnat sina läxor när man gick hemifrån. Livet var en straffanstalt för brott begångna innan man var född, och därför gick barnet med permanent ont samvete.
(Tjänstekvinnans son, I, SV 20, s 33.)
Men det gällde inte bara skolan och den barndom man i efterhand ville få oss att ljuga om till idyll. De avgörande
orden i detta stycke är: "Livet var en straffanstalt för brott begångna innan man var född." Där finns själva kärnan i den strindbergska religionsupplevelsen. Han återkommer livet igenom till denna tanke. Det är också på den grunden han brottas med Gud och utmanar makterna och djävlas - som
Loke mot sina gudar - med Kristus. Men detta är alls ingen obegriplig tanke. Tvärtom, om man i detta vårt Sverige gör som Denis Diderot rådde och går ut för att lyssna till vad som sägs på krogar och över bardiskar när folk blir uppriktiga, när de griper tag i ens händer och livets alla lidanden trillar ut ur dem som gula ärter över bordet då återkommer ständigt denna tanke. Man straffas och straffas för brott begångna innan man var född.
- Det är så orättvist allting. Så djävla orättvist!
De strindbergska orden om tillvaron som straffanstalt är inte den teologi som sprids av skolor och kyrkor och media men de talar till folk på djupet, in mot solar plexus; de är
talade ur levern som tysken säger.
Tillvaron som straff och det berättigade i ett uppror mot detta helvetes liv är ett genomgående tema hos honom. Det gäller såväl ungdomsverk och Inferno-diktning som vad han skrev in på nittonhundratalet. I detta motsvarar han den djupaste folkliga erfarenheten av livet.
Då när det skulle bli storstrejk för rösträtten år 1902 skrev Strindberg också med detta perspektiv in kolbärarscenen i Ett drömspel:
Dottern
Detta är icke paradiset!
Advokaten
Nej, det lovar jag!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
