Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Ett svenskt böjningsmönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvekade inför ett medikament, kastar huvudet bakåt och säger
huh! Så har han gjort i tolv år och så kommer han att göra till döddar.
När kräftorna, sex stycken, anlänt, undersöker han deras kön, och när intet befinnes att invända, skrider han till den njutningsfulla akten. Servetten stickes med ena hörnet under löskragen, två smörgåsar med ost ställas i beredskap bredvid tallriken och han slår i ett glas öl och en halva. Därpå tar han den lilla kräftkniven och börjar slakten. Det finns ingen mer än han som kan äta kräftor i Sverige och när han ser någon annan råka äta kräftor säger han: Du kan inte äta kräftor. Först gör han ett snitt omkring kräftans huvud och sedan han fått hålet för mun suger han.
- Det är det finaste - säger han. Sedan lossar han thorax från underredet (ristar blodörn som han kallar det) sätter tänderna i skrovet och suger i djupa drag; därpå släpar han de små benen som sparris. Därpå äter han en nypa dill, dricker en mun öl och biter i smörgåsen. Sedan han noga skalat klorna och sugit ur de finaste kalkrören, förtär han köttet och övergår till stjärten. När han ätit tre kräftor tar han en halva och läser utnämningarne i Posttidningen.
(Novellen Måste i Giftas, SV 16, s 81-82.)
Eller tag det vi oreflekterat finner vara djupt vårt eget och kulturspecifikt; ett vi känner igen hos våra landsmän som typiskt svenskt upplevelsemönster (fast till skillnad från kräftritualen är det kulturområde i vilket det är specifikt ett betydligt vidare ett); det personliga och känsloladdade förhållandet till landskap vi upplever som natur och inte kultur. Det kan gälla skogen och bergen, fjällen och vidderna. Men också kusten och slätten. I Strindbergs fall var det skärgården:
Året förut hade han på en tiraljering med skarpskyttarne vid Tyresö kommit upp på en höjd. Där var djup granskog. De kröpo mellan blåbärsris och enbuskar tills de kommo ut på en brant klipphäll. Där öppnade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
