Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Ett svenskt böjningsmönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knackar jag med gaffeln mot ett glas. Främlingen gör genast en rörelse och synes överraskad över att se någon därinne, han tvär tystnar och får brått att ge sig av.
Från denna stund börjar jag grubbla över spörsmålet om dematerialisation, som ockultisterna erkänna. Och bevisen följa slag i slag.
(Legender. Fahlstedts översättning i Landquists utgåva.
SS 28, s 250-251.)
Det var en lek alla jag då kände ofta roade oss med. Inte
bara roade oss med; det var ett sätt att undkomma de vuxnas auktoritet och ingripande. Man gjorde sig frånvarande och osynlig. Just så som Strindberg beskrev det med olika exempel i det kapitlet i Legender lyckades det mig ibland att uppträda så att jag blev icke märkbar. Det var spännande. När jag första gången läste det blev det mig en stark aha-upplevelse. Man kan säga att Strindberg legitimerade en lek som inte enbart var lek.
Många låtsas som om de glömt illusionerna och synerna. För att påminna dem tar jag därför ett icke höglitterärt exempel. Ett från en ännu på trettiotalet populär ungdomsbok.
Both Tarkingtons Penrod sitter söndagsuttråkad med blanka ögon i kyrkbänken. Predikantens ord blir honom ett alltmer meningslöst surr i öronen. Men plötsligt växer så Guds allseende öga i kyrkfönstrets glasmålning framför honom till ohyggliga proportioner. Ett öga som en tropisk vulkan. Blicken har fastnat och allt privat är för evigt öppnat och under beskådande. Penrod kämpar för att komma loss ur den ohyggliga dubbelbilden men när han lyckas vända blicken nedåt från Guds öga ser han i stället en märklig syn. På bänken framför honom balanserar en brun kokosnöt på en upp-och-nedvänd sopptallrik. Han förvånas så mycket att hans käkar gäspar. Då, med ens snäpper bilden tillbaka till normalitet. Det är ju bara George Bassets huvud och vita krage. (I Penrod and Sam, Penrod. His complete story, New York 1938, s 337.)
Nå, Penrod var ju inte ensam. Vi alla har upplevt det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
