Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Ett svenskt böjningsmönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vita profiler mot svart bakgrund eller svart vas mot vit
bakgrund? Men också de skapade, att hälla ut bläck och se i
bläcket. Att forma bilder, förvandla det vardagliga till syn. Att lyssna till musik som inte fanns; alltså ur en svag
öronsusning skapa hela konserter. De vuxna förstod det inte.
Man borde därför inte tala till dem om det.
Förmågan att se i syne är som Rita Carter påpekar på s 124-127 i Mapping the mind (Weidenfeld & Nicholson, London 1998) många gånger vanligare bland vanliga vuxna människor än vad som brukar sägas. De flesta låtsas inte om den. Några skräms av den. Men jag undrar över alla dessa allvarsmän och allvarskvinnor som grubblar över det eventuellt psykotiska i Strindbergs infernoperiod och ställer sig helt oförstående inför Strindbergs berättelser i
Ock-ulta Dagboken om hur Harriet "söker" honom; illusionslekte de ens aldrig som barn? Var de synstumma, eidetiskt blinda? Låtsades de inte? Kunde de aldrig ta fram bilder? Eller har de förträngt det, glömt det och skäms för det? Och hur är det nu i vuxenheten för dem om nätterna då
när de är kära, längtande, svartsjuka? Känner de aldrig av den fjärran älskade i insomningen och mitt i ett nattiigt halvt uppvaknande? Ar de inombords helt stumma och förlamade nu?
Har de inte ens i förpuberteten metodiskt gått skarvarna på trottarstenskanten? Kommer de aldrig på sig att göra så fortfarande? Känner de inte igen sig heller när han skriver:
Häromdagen, när jag gick en trottoar framåt, såg jag framför mig en källarmästare utanför sin port högljutt och argt bytande ord med skärsliparen, som höll till på gatan. Det kändes motbjudande för mig att avskära den linje som sammanband dessa två individer, men det kunde ej undgås, och jag försäkrar att jag erfor ett starkt obehag i det jag överskred mellanrummet mellan de två trätande männen. Det var som att sönderslita en mellan dem spänd lina eller snarare gå över en gata, som man besprutar med vatten från bägge hållen. (Legender. Fahlstedts översättning i Landquists utgåva. SS XXVIII, s 278-279.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
