Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Ett svenskt böjningsmönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För mig - liksom för många jag känner - blev i varje fall just dessa strindbergska berättelser till en hjälp när det gällde att omgivningen till trots förbi puberteten behålla den egna förmågan att kunna se.
Övertro, sägs det. Skrock och vidskepelse. Nja, skrockfull
i vanlig mening var han inte. Men han gav uttryck åt mycket av den folktro som fortfarande är stark också i de nya betongförorterna. Den har inget att göra med den gallimatias
som sprids av kvällstidningarnas söndagsbilagor - astrologi
och sierskor - utan med föreställningar folk inte gärna
talar om. Min morfar var socialist och ateist och rationalist - men han lärde mig gå med slagruta. Den slog när jag gick över ådern. Men han kunde stämma blod också. Det gjorde han när jag halkade på garagetaket, föll handlöst och slet upp ett ordentligt blödande sår på en avbruten gren.
Gun Kessles morbror, han vars hus hon ärvde, det jag nu sitter skrivande i, var inte bara kommunist och spårsvetsare, han kunde ställa hästar. Och när jag bodde vid Södra skogen utanför Mariefred var spökhögen, kastet, alldeles därbredvid vid vägens krön. Den växte. Folk som jagade kunde sent om natten berätta hur de råkat kliva upp på den för att få bättre skott men knuffats ned som av en
väldig hand. Sådan är den folktro som ännu finns strax under
ytan - sällan redovisad - hos oss. Man bör känna till den.
Man bör varken skämmas för den eller bortförklara den. Ur den och till den skrev Strindberg i dramatik och prosa
och - inte minst - i Blå boken.
Men för att tydliggöra August Strindbergs personliga betydelse för oss som gestalt tar jag ett mer privat och personligt vuxet exempel än även underklass, uppror och Lokes smädelser och mindre grubbelsvenskt än Infernot, jag väljer detta med frieriet till Harriet Bosse den 5 mars år 1901.
Det tar fram ett typiskt kvinnligt svenskt böjningsmönster. Jag har haft tre hustrur, alla har de varit intellektuella och yrkesarbetande och alla har de mycket tidigt i vårt förhållande med en blandning av upprördhet och tjusning
sagt:
- Och då neg hon!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
