Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Ett svenskt böjningsmönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har ju alla män i vår kultur gjort vad jag vet. Det märkliga
är att han skriver det.
Så är det också med svartsjukan hans. Vad var det för konstigt med den? Han hade alla skäl att lida helvetes kval: Siri var ju otrogen på turné i Finland; ville sedan när de knullade just som hon kommit hem, för ovanlighets skull inte att han skulle dra ut. Fick strax därefter missfall. Frida blev med barn med Frank Wedekind under det hon ännu var gift med August Strindberg. Kanske hade hon inte varit riktigt otrogen - tillåtit penetration av Albert Langen, den märkvärdige Willy Gretor (egendigen Pedersen) eller hans sekreterare Frank Wedekind - redan när hon var i Paris med Strindberg 1894. Men beteendet hennes då var, som
hon själv senare erkände, minst sagt tvetydigt. Harriet Bosse flyttade hemifrån nästan det första hon gjorde.
Den som ser tillbaka genom livet på sitt eget uppträdande under förälskelser och svartsjukor utan att väja med blicken och utan att skönmåla sitt beteende har inte mycket att förebrå Strindberg för. Det enda i mitt tycke ovanliga är att så många kritiker - med vad jag vet så krångliga egna känsloförhållanden - skriver som om hans reaktioner vore ovanliga.
Det är denna hans normalitet vilken vi alla upplever. Det är alltså precis som Victor Svanberg skrev fast med motsatt laddning:
Var liten toffelhjälte kan se sig upplyft till tragisk och fasaväckande storhet i Fadren.
(Poesi och politik, s 74.)
Det strindbergska äktenskapshelvetet, svartsjukeplågan, familjeeländet är vår egen normalitet höjd i färg! Han skriver oss i naturlig storlek men dubbelt så levande. Det är det som gör såväl Tjänstekvinnans son och Giftas som En dåres försvarstal- för att inte tala om dramerna - så övertygande.
Samtidigt är han den med vars ögon vi lärde oss se det Stockholm vi växte upp i (även om vi också känner de litterära förlagorna).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
