Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Men vad med detta Sverige? Till frågan om misärens dubbelhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Engels hade inte varit imponerad av litteraturen i denna
europeiska utkant. Inte heller gossen Ruda var så. Denne,
den ursprunglige gossen Ruda var hundra år äldre än sin
namne och efterföljare i Grönköping. Det var den unge
döde, lyrikern och kritikern, Elias Vilhelm Ruda
(1807-1833) som vid tjugotre års ålder anonymt publicerade sin
uppgörelse med den svenska litteraturen: En tysk resandes
ströfverier på svenska parnassen (Zacharias Hæggström,
Stockholm 1830). Inte nog med att han där stack hål på
myten om Gustaf III och dennes insatser:
Men följderna voro äfven de samma. I Sverige, likasom i
Frankrike, blef originaliteten allt mer och mer sällsynt,
och poesien förföll slutligen till tomt aperi...
(»9)
Ruda var därtill klok som kritiker. På tal om Bellman
gjorde han ett påpekande i princip:
Nationell är han äfven, och så, att ingen annan än en
Svensk kan rätt förstå honom. Likasom det gifves
författare, hvilka man ej kan säga tillhöra något visst land /i
fotnoten anger han: Shakespeare, Goethe, Schiller,
Byron, J.M./, gifves det äfven andra, hvilkas skaldekonst är
så innerligt sammanvext med deras fädernesland, att de
endast der kunna rätt begripas och älskas, (s 10)
Visst fanns enligt Ruda lyrik på svenska språket. Men:
Svenskarnes Romanlitteratur är ännu fattigare än deras
dramatiska. Publiken får åtnöja sig med öfversättningar;
de få originalerna hafva sällan gjort något uppseende.
/.../
Theatern i Stockholm är för ingen del hvad han kunde
vara. Skickliga acteurer felas ej; men man använder
deras talent merändels på uppförandet af dåliga piecer.
/.../
Det är en olycka att Sverige aldrig egt någon skald, som
haft förmåga att grundlägga en inhemsk theater.
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
