Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Men hur med kvinnorna? Och var han inte tokig? Eller åtminstone alkoholist?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rade med på sitt hotellrum i Paris på 1890-talet. /.../
Alkemin var en del av den kulturströmning som kallas
ockultismen och som hade högkonjuktur i Europa före
sekelskiftet. Författaren Anatole France förklarade 1890
i en artikel i Revue Illustrée att det var nödvändigt att
känna till ockultismen för att kunna förstå många av de
litterära verken under den här perioden. Det var
denna Parisatmosfar som Strindberg andades under
1890-talet.
(Ann-Charlotte Gavel Adams, "Guldmakaren och
ockul-tisten", s 137-138 i August Strindberg. Diktare och
mångfrestare, red. Margareta Brundin, Kungliga
biblioteket, Stockholm 1999.)
Ja, dessa pseudovetenskaper hörde ute i Europa dåtiden
till. (Också Victor Hugo var för övrigt spiritist.) I vår egen
tid har ett par generationer konstnärligt och litterärt
verksamma - också i Sverige - varit fångade inom liknande
ideologiska konstruktioner. Inte nog med att många bland
dem - såvitt jag vet även litteraturforskare - på sjuttiotalet
suttit i orgonlådor och legat i skrikkistor, trott på "Flower
power" och "New Age" och decenniet därpå piercat sig och
tatuerat sig; en hel del kolleger - Sven Fagerberg, Erik
Lindegren, Tomas Tranströmer, Göran Sonnevi t.ex. - har
i sitt arbete tagit intryck av C. G. Jungs föreställningar. I
och för sig lika oresonliga och kontrafaktiska som de med
honom intellektuellt befryndade ockultisternas under det
förra nittiotalet. Vi kallar dem inte galna för det.
Strindbergs intellektuella situation var i princip inte annorlunda
den.
Men visst står i de professorliga böckerna att han var
tokig. I min upplaga av Schiick-Warburgs länge normerande
Illustrerad svensk litteraturhistoria tar den finländske
litteraturprofessorn Gunnar Castrén August Strindbergs
sinnessjukdom som en självklar sanning;
"Från denna tid befinner han sig på väg mot
sinnessjukdom.
/... / Men under åren 1894-1896 hade Strindberg icke
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
