Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Myterna i literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Amor stiftade ett skönt förbund;
honom mänskor, gudar och heroer
hyllade i Paphos’ lund.
Sköna värld, var är du? Vänden åter,
I naturens glada blomstringsår!
Sångens trollvärld stundom blicka låter
fram av eder blott ett flyktigt spår.
Fälten tråna tomma och förödda,
ingen gudom i min väg jag har,
av den bild, som utav känsla glödde,
blotta skuggan finnes kvar.
Vi sågo ej, men känna dock en tid,
en gyllne tid, då där var knappast strid
emellan diktens bild och verklighetens;
ty blott den sköna världens grundlag var,
och ännu lekande bland blommor kvar
låg vid naturens hjärta mänsklighetens.
Naturen själv, som nu ej lever rätt,
spratt då av liv, och dansande och lätt
sig rörde hennes unga näringssafter;
personligt levde alla hennes krafter
som lekkamrater åt sin mänskoätt.
I öster Eos satt med pupurfanan,
och timmarna sig radade till dans;
men på sin vagn i oförgänglig glans
for Helios och mätte strålebanan
igenom zodiakens sagovärld
och knäppte lyran på sin himmelsfärd.
Och ej blott himlens valv, men även jorden
var utav levande gestalter full.
Varhelst du vände dig, förnummos orden
av världspoemet, diktat för din skull.
Ur lundens toppar nickade dryaden,
dess fibrer levde uti varje stam,
och var en källa sprang bland bergen fram,
satt med sin urna sorlande najaden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
