Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Myterna i literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jord, och ur denna grävde man upp det ena
skönhetsminnet efter det andra. Men man fann den i ännu högre grad
i de många litteraturfynd, som undersökningar i kloster
och bibliotek drogo fram i ljuset, och som grekiska
flyktingar räddade undan turkarnas härjningar. Latinsk och
senare även grekisk poesi, filosofi och historieskrivning
blevo daglig läsning för renässansens lärde, ja för alla, som
ville räknas till de bildade. Man fann i den klassiska tiden
en renodlad mänsklighet, som utan kyrkans hjälp, utan
präster, munkar och teologi hade skapat ett ädelt och
lyckligt liv, och detta liv sökte man nu leva genom att så
mycket som möjligt vända tillbaka till de gamla tänkesätten
och livsformerna.
Med all sin livsfriskhet fick denna nya kultur — som
man kan förstå — en ganska tydlig prägel av imitation,
och detta märktes icke minst i konstens tillämpning av
mytologien. Både i dikt och bildande konst använder
man allt mera dennas motiv och uttryck. Det vimlar av
namn och metaforer, eleganta och ofta lärda anspelningar
på ett mytstoff, som man hämtade från Ovidius’
Metamorfoser eller Hygini Fabulæ, från Virgilius eller t. o. m.
från Homeros, ja från lärda utläggningar av dessa mäns
verk. Det betraktades som en konst att späcka sitt tal
med dessa myter och som ett tecken på bildning att
förstå dem. Till och med i konsthantverket tränger
mytologien ned, och dess ypperste mästare Benvenuto Cellini
kan icke modellera ett saltkar utan att söka uttrycka dess
idé genom det salta havets gudar eller tänka sig en
kvinnas bältespänne utan lekande amoriner.
Boccaccio, vilken som prosaberättare ännu tjusar oss
genom sin behagfulla naturlighet, och som minst av alla
är rädd för att framställa jordiska skönheter i ohöljd
verklighet, var som poet i bunden form själv i hög grad
påverkad av denna nya riktning. Man behöver endast
öppna hans stora dikt La Teseide för att finna, hur den
behärskas av denna enligt våra begrepp dåliga smak. Här
tillkallas genast de kastaliska systrarna, muserna, från
Helikon för att hjälpa honom att dikta. Ej heller vågar
han börja, om icke "den stränge och vilde Mars" samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
