Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Myterna i literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Amors moder, glad att skåda, och hennes flyktige son"
äro närvarande. Även Minerva hämtar han från hennes
upphöjda plats bland gudarna, och han kräver Apollo,
himlen och det salta havet till vittnen under sitt arbete. Hela
dikten svävar i en overklig och till hälften mytologisk
sfär, i det den handlar om tvenne tebanska prinsars
äventyr och deras kärlek till amazonen Emilia. I ett annat
fritt diktat arbete, romanen "Filicopo", blandar Boccaccio
samman kristendom och hedendom på ett mycket
besynnerligt sätt, vilket kulminerar i infallet att låta påven
uppträda som gudinnan Junos vikarie.
Till denna lärda symbolik läggas nu de nya mytologiska
motiven, som diktarna togo upp och fortsatte i antikens
stil. Den italienske humanisten Pietro Bembo
skildrade i ståtliga vers flodguden Sarca, som friade till
nymfen Gårda. Under bröllopsmåltiden, som intogs i en
praktfullt smyckad grotta vid Monte Baldo, förutsäger en
dotter till spåmannen Teiresias, att barnet Mincius skall
födas. Denne blir sedermera i sin tur med nymfen Maja
fader till Virgilius, till vilkens ära skalden avslutar sin
dikt med ett högstämt lovtal.
Även ett berömt drama i den gamla mytstilen kan
renässansen uppvisa. Det är "Orfeo" av den unge
diktaren Poliziano (Angelo Ambrogini, 1454—94), det första
försök, som gjordes i denna genre, och som lyckades så
bra, att det angav den form, vilken senare Orfeusdramer
ända till den berömda operan ha följt. Men här har ännu
den gamla seden bibehållits, att en prologus — i detta fall
guden Merkurius — träder fram och underrättar publiken
om innehållet i dramat:
Nu tystnen, hören vad som är på färde.
En herde namnet Aristeus fått.
Han kärlekseld till Orfeus’ maka närde
och, yr av älskogssjuka utan mått,
han, ivrigt följande den, han begärde,
en orsak blev till hennes grymma lott;
ty sökande vid floden hjälp i nöden
hon, stungen av en giftig orm, ljöt döden.
Men Orfeus drog från avgrunden sin maka
med ljuvlig sång, men löd ej given lag;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
