Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Myterna i literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skildringens mytologiska humör, än man tänker på, att det
skulle kunna tjäna som en satir över en dödsdömd stil.
Men dödsdömd var den nu likväl och från alla håll vid
barocktidens slut, icke blott därför att denna genom sina
talrika vridningar helt och hållet hade berövat de antika
motiven deras ursprungliga skönhet, utan också därför att
tidsandan hade vänt blicken och intresset mot en annan
sida av livet än den yta, som gav rum åt dylika
dekorationer. Ty i rokokotidens eleganta stol satt en Voltaire med
rationalismens lekande leende kring munnen, och han läste och
förkunnade den Newton, vilken skapade nutidens
naturuppfattning genom den upptäckt, som möjliggjorde den
mekaniska världsförklaringen. Med gravitationsteoriens
uppställande föll det sista stödet för ett gudomligt
ingripande i den gamla världsbildens stil och därmed i själva
verket också den sista möjligheten för ett mytologiskt
tänkesätt — även om detta, i sin poetiska renässansform,
icke räknat med att tagas allvarligt.
Allvar var emellertid förknippat med den nya
världsbilden, som väckte en helt annan beundran för naturen än
den, som först hade sett gudarnas glada lek, sedan en
gudomlig försyns visa styrelse i denna: nu var det dess
lagbundna storhet, dess osvikliga regelbundenhet, dess inre,
följdriktiga ändamålsenlighet, som hänryckte sinnet och
fyllde tanken med ständigt nya problem. Naturen själv
hade blivit Jupiter, och människan hade blivit hans
Merkurius.
Den mekaniska världsbilden hade emellertid ett fel —
nämligen att den var mekanisk. Och framför allt gjorde
sig denna brist i hög grad kännbar i den poetiska världen,
vilken förut betraktat naturen om också icke som ett
levande väsen så dock såsom befolkad av levande varelser.
Det regelbundna kändes som det maskinmässiga, och detta
i sin tur tolkades som det livlösa, det för tanken eller
snarare för sinnet dödsbringande. Och diktarna, som ju
alltid känna litet mera till livets hemligheter än vi andra,
hade till en viss grad instinktivt rätt. Ty den "natur",
som rationalismen umgicks med, var i själva verket lika
snävt uppfattad som det "förnuft", vilket prisades som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
