Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Hur man tolkat myterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glans, återstår endast en missförstådd natur eller sådant,
som är fullständigt självklart.[1]
Grundtvig ville härmed bana väg för ett annat, djupare
betraktelsesätt, nämligen det, som icke söker myternas
utgångspunkt i naturen, utan i idéerna. Även denna väg
hade man varit inne på i antiken. Vi ha ovan sett, att
stoikerna ansågo känslorna och lidelserna vara en av
källorna till mytbildningen; man gav gestalt åt Hoppet,
Rättvisan, Kärleken o. s. v. Det lider väl icke heller något
tvivel, att då Apulejus vid slutet av den mytbildande
antiken skrev sin "Amor och Psyke", ville han
förhärliga kärlekens makt över själen och själens förädling
genom kärleken. I renässansens och framför allt i
rokokotidens mytologiska bildspråk figurerade som bekant också
alla slags dygder och laster, idéer och ideal i gudagestalt,
men den romantiska filosofien nöjde sig icke med detta
bildspråk.
Myterna tyddes nu i främsta rummet som symboler,
bakom vilka en högre kunskap om tingen dolde sig, dels
emedan man icke själv förmådde uttrycka sig på annat
språk än detta, och dels emedan idéernas bärare sågo sig
nödsakade att tala i dylika parabler till den sinnesbundna
massan. Så t. ex. lade filologen Creuzer i sin "Symbolik
und Mythologie der alten Völker" (1810 ff.) vid
övergången mellan rationalismen och romantiken den största vikt
vid de gamla religionernas symboliska karaktär och såg
denna — vilket innebär ett steg framåt — även i
kultformerna. Det tankeinnehåll, som han fann i de gamla
myterna, röjde emellertid alltför tydligt den rationalistiska
tidsålder, ur vilken denna mytologi framgått: det var
Guds existens och själens odödlighet, som man skulle ge
uttryck åt, en profetisk urmonoteism, som skulle föras
vidare genom det dunkla talet. Detta påstående kunde i
och för sig bli svårt nog att hävda; men när härtill kom,
att denna lära skulle ha kommit från österlandets visa
präster till de då alltjämt naiva grekerna — och därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
