Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Primitivt tänkande och mytologisk fantasi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätt och formar sina bilder och ideal av det gamla innehållet,
men i ny stil och med ny betoning.
Denna nybildning försiggår i tre riktningar: episkt, etiskt
och poetiskt; i hjältediktens, legendens och folksagans form.
Alla tre kategorierna avsöndra det konkreta innehållet från
det mytiska kaos, medan teologien avskiljer de abstrakta
värdena.
Det heroiska eposet utgör i många fall en fortsättning
eller omsiktning av gudamyten. Åtskilliga av Iliadens
hjältar ha i själva verket sin rot i mytologien. Det gäller med
säkerhet om Asklepios, dioskurerna och Dionysos. De ha
ursprungligen varit gudomligheter, vilka haft sin kult, men
denna glömdes eller var okänd för de homeriska diktarna,
och de togo blott fasta på deras mänskliga gestalt. Till och
med om Iliadens huvudgestalter: Agamemnon, Diomedes, ja
även om Achilles förmodar man, att en dylik heroisering av
forna gudomar har ägt rum. Aristaios, vilken kan påvisas
som gudom, ja, som ett komplex av gudomar, men som för
den senare grekiska uppfattningen står som en lysande
kulturheros är ett tydligt exempel på samma process. Som
allmän tendens kan den tydligt skönjas i Avesta, vilken i det
persiska världsrikets ridderliga och historiska stil ständigt
mera poängterat gör de gamla dunkla gudomligheterna till
episka gestalter, tills denna omdaning erhåller sin lysande
avslutning i Firdusis stora konungasaga, vilken blott känner
dessa gudar och demoner som led i de historiska
personligheternas följd.
Vad som härvidlag behålles kvar av de mytiska elementen
är lätt att se. Det är namnet, gestalten, handlingen, tiden,
som man icke kan släppa, utan som man tvärtom utformar till
självständig existens. Den episka handlingen tänkes —
även då den är förhistorisk — ha skett i tiden och vara
utförd av en viss bestämd, verklig person, vars namn är
oförgätligt, och som inrangeras i människosläktets historia.
Härmed har övergången till historien försiggått, och det blir en
uppgift för denna att — om den antar vetenskaplig karaktär
— avsöndra de uppdiktade elementen från verkligheten.
På detta sätt bevaras en god del av den idealitet, som i
form av personliga ideal lever i mytologien. Önskan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
