Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Ritmyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del." — Även denna saga är totemistisk och etablerar
släktskap mellan stammen och jaktdjuren. Men den är dessutom
jaktteknisk, eftersom den går ut på att locka nytt jaktbyte
in på reviret, och det är tydligt, att den avspeglar en
ceremoni, som skall verka gynnsamt härvidlag: den för bufflarna
smickrande vigningen av det fällda bytet. En annan saga,
som Dorsey likaledes meddelar, lämnar mera direkta
underrättelser om den ifrågavarande ceremonien. Här är det en
ung flicka, som kommer till buffellandet och upptages bland
djuren. Sedan dess läto bufflarna sig jagas, men varje år
fordrade de ett jungfruoffer. Även utan detta tillägg
avslöjar sagan ceremonien. Ty det heter — med vanlig
indiansk fantasi — att flickan slungades in i buffellandet av sina
bröder med tillhjälp av ett från himmelen nedhängande rep.
Möjligen finns det också en rest av jungfruoffer i den lapska
sagan; det heter nämligen, att flickan hatades av sina bröder.
Ville man närmare dryfta jungfruoffret, skulle snart en
hel mängd både gripande och rörande sagor och myter dyka
upp i minnet — ända från dessa primitiva historier till
Andromeda och Psyke, Ifigenia och hennes bibliska syster
Jeftas dotter. Alla dessa leda sitt ursprung från grymma
offerbruk, från årliga offer till havets eller torkans demoner,
krigsoffer eller byggnadsoffer såsom i sägnerna om den
inmurade jungfrun. Men eftersom vi sysselsätta oss med de
jaktbara djuren, vore det måhända skäl att erinra om, att
även de gamla grekerna voro jägare, och att lakonierna voro
lika intresserade av viltbeståndet i Taygetos bergsskog som
lapparna av sina björnar och renar, och att gudinnan
Artemis fortfarande under historisk tid och i Athens omedelbara
närhet dyrkades med björnceremonier, vid vilka hennes
prästinnor klädde sig i djurets skinn och använde dess namn
om sig själva: arktoi, björnar.[1] Enligt all analogi innebär
detta, att gudinnan själv en gång tänkts i björnskepnad: en
mäktig björnhona, som rådde över skogen och som — på
äkta totemistiskt jägarevis — skyddade och förökade det
villebråd, som hon levde av.
Så långt kunna vi draga våra slutsatser med en viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
