Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Ritmyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egendomligare är det, att vi genom detta färgade glas
tydligare se den fruktbarhetsceremoni, som här framföres på
scenen, än i någon av de direkta beskrivningar, som Tacitus,
Gregor av Tours eller andra skildrare ha lämnat av den
fruktbargörande åktur, som företogs i norra Tyskland,
Danmark och Gallien av gudinnan Nerthus (senare
maskuliniserad till Njord och identifierad med Frej) och motsvarande
galliska gudomar.
När en saga är så sen och genomskinlig, är det icke svårt
att analysera den, och man tvekar att kalla den myt.
Men med samma beroende av gamla sedvänjor och bruk stå
vi på en otvivelaktig mytologisk grund, när vi i Iliaden
(XIV, 152—353) läsa om Zeus’ förmälning med Hera på
berget Ida, lidelsefullt öm som, deras ungdoms första
famntag, medan glömskan omhöljer dem, intensiv som den
dimma, vilken skyler dem för gudar och människor,[1] och
vårblommor myllra fram ur jorden kring det gudomliga lägret.
Hera med skyndande gång gick uppåt till Gargarons hjässa
överst på Ida, och Zeus skysamlaren såg henne komma.
Och som han såg henne, strax blev hans själ omtöcknad av åtrå,
sådan han hade den känt, när den första gången de famnats,
stigna tillsammans i bädd förutan föräldrarnas vetskap,
och han mot Hera gick fram och talte till henne och sade:
"Hera, vart är du på väg, efter hit från Olympen du kommer?
Ej har du hästarna med och din vagn, som du kunde bestiga."
Tog då till orda med svek i sin håg den vördiga Hera:
"Jag vill begiva mig av bort till jordens yttersta gränser,
Tethys vår moder att se och Okeanos, gudarnas upphov,
vilka en gång i sitt hus mig skötte och fostrade kärligt.
Dessa besöka jag vill för att slita det eviga kivet.
Redan i långlig tid ha varandra de skytt och ej mera
vilat i kärleksbädd, sedan harmen i sinnet fått insteg.
Nere vid sluttningens fot av det källbevattnade Ida
väntar mitt spann, som skall draga mig fram över jorden och havet.
Nu dock kommer jag hit från Olympen allenast för din skull,
för att du sedan ej skulle bli vred, ifall jag i tysthet
borgen besökt, där Okeanos bor, djupströmmande guden."
Svarade då skysamlaren Zeus och sade till henne:
"Hera, den färden ditbort kan ju också du senare göra.
Kom, låt oss ligga och vila, vi två, och med älskog oss fröjda!
Aldrig jag än i min själ en så ljuv och betvingande åtrå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
