Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Ritmyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
babylonisk fest, vilken firade Tammuz’ uppståndelse, som
dock knappast kunde saknas, om det var vegetationens
förnyelse det var tal om.
Den fasta punkten i Tammuzmyten är emellertid icke, vad
det senare blev av honom, utan hur det faktiskt gick honom
— nämligen att han dödades och försvann från jorden. Och
detta står fast — ty därpå vilar hela hans kult. Denna
utgjordes av en klagofest, för vilken vi äga en mängd bevis
både från äldre och senare tider. Redan sumeriska
inskrifter från tredje årtusendet omnämna Tammuzfesten. Den
assyriska Adapa-myten klagar över den försvunne Tammuz,
cch sumeriska hymner, direkt riktade till guden, begråta
honom som den bortgångne, som drogs till "jordens bröst",
till "de dödas land", beklaga att "solen gått ned för honom"
o. s. v. Alla skildringar av Tammuzfesten genljuda av
veklagan, framför allt från kvinnorna. Profeten Hesekiel (8,
14) såg alltjämt Jerusalems kvinnor sitta och gråta över
Tammuz vid templets norra port, och i den arabiska Fihrist talar
En-Nedim 987 e. Kr. om festen till ära för Tauz: kvinnorna
begråta honom och beklaga, att hans herre dödat honom på
ett så grymt sätt, — att han malt hans ben i en kvarn och
därefter strött ut dem för alla vindar. Därför äta
kvinnorna under denna tid intet, som malts i kvarn, utan blott vigt
vete och frukter.
Denna sistnämnda, mycket sena version är av större värde
för en mytologisk analys än de äldre, emedan den innehåller
en bevarad rest av en rit och säger oss, att ett dråp
ingått i denna; att guden sålunda icke har vissnat bort som
en blomma på marken, utan sannolikt lidit en till på
köpet kvalfull död med fullständig destruktion av kroppen.
Det, som här skildras i hymnen, har säkerligen ursprungligen
faktiskt försiggått. Men är det Tammuz’ död, vilken
framställes som en slakt, eller är det människooffer, som bringas
guden, sedan människan enligt gängse offersed först vigts till
att vara guden ?
Robertson Smith, vilken först uppställt problemet, har i en
viktig not i sin "Religion of the Semites" (sid. 392) yttrat sig
till förmån för den sistnämnda uppfattningen, varvid han
omnämner icke just själva Tammuzkulten, utan dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
