Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Kultmyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Soma. Denne föll ned och förvandlades till ett parnaträd;
härav kommer namnet Parna. "Den Soma, som gömde sig i
denna fjäder, måste således även finnas i parnaträdet" —
under denna förutsättning driver han fram kalvarna med
en parnagren. (Çatapatha-brahmana 1, 1, 4, 1—4 och 1,
7, 1, 1.)
Den prästerliga fantasien har i dylika fall möjlighet för de
lösaste påfund och de vildaste allegorier. Men kommer
kultmyten i diktningens händer blir den genast mera
begränsad och höljes ofta av en estetisk yta, som gör den
mindre lätt igenkännlig.
En dylik, dikteriskt behandlad myt är den kända
berättelsen hos Hesiodos om striden i Sikyon mellan Zeus och
Prometheus eller rättare sagt den strid mellan människor och
gudar, som bilades genom Prometheus’ list. När de båda
parterna icke kunde enas om offer och ära, delade
Prometheus en oxe i två delar, av vilka den ena utgjordes av djurets
kött och ätbara inälvor, som han lade huden över, den andra
av fettet och låren, som han gav ett aptitligt utseende, och
bad sedan Zeus själv välja. Guden valde den
sistnämnda portionen, och denna — den mindre värdefulla delen —
tillfaller därför gudarna vid offret. Den utförliga motivering,
som diktaren här ger gudarnas val, kan icke skyla den
ursprungliga tanken, att gudarna blivit narrade; det mindre
värdefulla offret bringas gudarna till följd av deras eget val,
under det att det utan allt tvivel ursprungligen varit bruk —
och ett dyrbart bruk — att offra hela oxen.
Vi finna många dylika förändringar av kulten bakom
myternas och legendernas form, exempelvis människooffrets
utbyte mot djuroffer. Redan de gamla rationalisterna
förklarade berättelsen om Isaks offrande (1 Moseb. 22) på detta
sätt. En röst från himmelen förbjuder ju i det avgörande
ögonblicket Abraham att fullborda det hemska dådet, och
han ser en vädur stå bredvid sig, som han i stället offrar.
Bestridd av den romantiska ortodoxien har denna tolkning
åter trätt i förgrunden, framför allt sedan man alltför väl
lärt känna de israelitiska barnaoffren, och ej ens en så
konservativ man som v. Baudissin vågar förneka dess berättigande
(Adonis und Esmun, 89—90). I den indiska ritlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
