Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Kultmyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en gång i tiden blivit härskare; ty skärskådar man den
delfiska kulten, vilken ständigt omhänderhades av prästinnor,
äi det allt skäl att tänka sig, att det var jordgudinnan Gaia,
som ursprungligen varit orakelklyftans ägarinna.
Men utan vidare vann Apollo icke det fullständiga
herraväldet. Han hade begått ett blodsdåd, och det måste sonas,
för att fred skulle råda. Därför måste han rena sig för
blodsskulden i Tempedalens källa. Och därigenom blev han
en förebild för de sonande reningar, genom vilka Delfi
vann ett rykte, som tävlade med orakelsvarens.
Detta ormdråp firades vid en kultfest, Septerion, som
framställde hela förloppet dramatiskt. En yngling, som
föreställde Apollon, måste fly efter dråpet, underkasta sig
reningen och kunde först därefter liksom guden själv smycka
sig med lagerkransen. Prydd med denna fördes han
tillbaka till Delfi.
I solgudens strid med draken har man naturligtvis förr i
världen sett ljusets seger över mörkret. Men det rör sig
här om en enkel kultstrid: skildringen av en gud, vars
dyrkan segerrikt gick genom Hellas på en tid, då de lokala
kulterna började bli gamla och voro i behov av nya idéer för
att friska upp sig. En sådan förnyelse blev Apollokulten icke
minst för Delfi, vars gamla mantik inspirationsguden kunde
förbättra, samtidigt som han själv förvärvade dess hävdvunna
auktoritet. Även sonandet av blodskulden var otvivelaktigt
en sed, som hade fixerats i Delfi, innan Apollon kom dit och
som han själv nödgades underkasta sig, innan han blev herre
på täppan. Längre fram kunde han själv befria Orestes för
modermordets blodsskuld, och i "Staten" kunde Platon
fortfarande hänvisa till Delfi som sonandets och reningens
rätta plats — så klassiskt hade det blivit genom de nya
idealens gudom. Hans tempel reste sig på Pythons grav. Den
gamla draken låg bunden under denna välvda gravsten. Men
segraren var endast arvtagare. Det var blott den gamla,
mörka mantiken, som fått vika för en mera högstämd
profetia.
Man kan följa dessa kultstrider genom en stor del av de
grekiska myterna och finna, hur dikten ständigt söker läka
såren genom att omlinda dem med sagor och sägner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
