Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Kultmyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det lider så t. ex. knappast något tvivel, att det
ursprungligen var värre ställt med Apollon och den fördoriske
guden Hyakinthos, än sägnen vill medgiva. Denna gjorde
lokalguden till en yngling och till den amykleiske Apollons
älskling, med vilken han lekte sina muntra lekar. Men genom ett
vådakast råkade guden en gång döda honom med sin diskus.
Ur det mörka blodet på marken växte den blomma upp, som
kom att bära ynglingens namn. Denna stackars diskus blev i
mytologernas händer till solskivan och Hyakinthos själv till
våren, som förtvinar under den brännande solen. Men
Pausanias hade bättre reda på, hur Hyakinthos sett ut: han
var en järnpelare försedd med händer och fötter, med hjälm
på huvudet och med båge och lans i handen. Hans kult var
icke död, men Apollon fick äran. Och då man senare ville
veta, att den slagne gudomen åter uppstod från de döda, har
man anledning förmoda, antingen att människorna i längden
föredrogo det gamla vinet framför det nya, eller att
Hyakinthos formades i en annan nyare guds, i Adonis’ skepnad.
Lugnare förlöpte det mellan Apollon och Hermes, vilka
båda — utom mycket annat — voro herdegudar. Liksom
andra herdar, vilka komma för nära varandra, kunde de icke
draga jämnt. Den arkadiska myten om denna gudatvist har
anlagt en skämtsam ton, som passar in på den okynnige
Hermes och den landsbygd, där myten berättades, och som den
homeriska hymnens hexameter icke förmått beröva den.
Redan i vaggan hade Hermes ådagalagt sin listiga natur. Helt
späd uppträdde han som kreaturstjuv och lyckades osedd
driva 50 kor bort från Apollons hjord i Pierien vid Olympos.
Han gömde dem i en grotta och sig själv i sin vagga. När
morgonen grydde, gick Apollon ut för att leta efter sina
försvunna kor. Vägledd av en lösmynt gubbe, för vilken
Hermes omtalat stölden, men mest av sina egna
spådomsgåvor, hittar han spåren och befinner sig snart på toppen av
Kyllene, där han hittar tjuven i vaggan. Men parveln var så
rolig, hade sådana knep för sig och ljög sig så bra från
alltsammans, att Apollon skrattade i stället för att bli förargad.
Han tog honom med sig i hans vaggdräkt, begav sig upp till
Olympen och förde honom inför Zeus’ domstol. Här dömdes
tjuven visserligen till att återlämna korna, men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
