Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Naturprocesser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
också, att tingen ökas och förminskas med månen, och då även
Osiris-mytologien drog in månen i gudens sfär, blev han
också på detta sätt herre över växternas tillväxt. Gamla
lantbruksregler lära även, att man skall så, när månen är i
tillväxt, ja till och med håret bör som bekant klippas vid
denna tid. Att månen fyller och tömmer sig har man ofta
förklarat på så vis, att den samlar fuktighet och särskilt dagg,
som den låter falla ned på jorden, då den tömmer sig, vilket
man tydligt kunde iakttaga under månskens- (alltså
molnfria) nätter. Därför kallar den grekiske diktaren
Alkman daggen för en dotter av Zeus och månen. Det är
således intet under, att månen särskilt dyrkats av
jordbruksidkande folkslag, vilket man iakttagit hos de åkerbrukande
amerikanska stammarna såsom karaiberna och andra, hos
vilka månen är huvudgudomen (Frazer: Golden Bough, VI,
138 o. f.). Även hos de nomadiska och åkerbrukande
iranerna var månen en fruktbarhetens källa; den innehöll
"tjurens säd", den kosmiska befruktningen. Det var icke
annorlunda ställt med grekerna. Artemis är icke den "kyska",
utan den befruktande månens gudinna, av vilken både
kvinnornas reglering och daggens ymnighet äro beroende.
I alla dessa fantasier finns det ingen egentlig poesi. Det
är icke av estetiska, utan av praktiska skäl, som dessa
funderingar anställas. Det är icke naturens utseende och ännu
mindre naturstämningar, som skildras. Förhållandet till
naturen är det enda och avgörande: naturens makt över
människan och människans önskningar och krav på naturen och
den makt, som också människan erhåller över naturen, först
genom sin magi, sedan genom sin kultur.
Detta förhållande döljes icke ens av den dikteriska konst,
med vilken hymndiktningen prisat naturgudomarna. Man
bör icke låta sig förvillas av den prakt, varmed babylonierna
låta solguden Shamash eller månguden Sin uppträda, eller av
stormguden Adads hemska makt. Det avgörande är likväl
ständigt själva den naturverksamhet, som utövas av dessa
väsenden, och som människorna behöva: månen, Nannar, är i
främsta rummet "den ystre ungtjuren med tjocka horn, med
härligt byggda lemmar, storväxt och präktig; frukten, som
bildas av sig själv, fullmogen, skön att skåda, den av vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
