Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Världens uppkomst och avslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kämpa mot dem. Då fäller guden Marduk urhavets drake
Tiâmat och skapar den synliga världen av dess lemmar:
himmelen av huvudskallen, jorden av kroppen, havet av
blodet o. s. v.
Den indiska begynnelsen är mera abstrakt. "Varken det
varande eller det icke-varande fanns på den tiden; varken
luftsfären eller himmelen. Varken död eller odödlighet fanns;
ingen skillnad på dag och natt. Mörker var höljt i
mörker; världen var i begynnelsen ett hav utan gräns. Blott
det Enda andades utan vind, av egen kraft. Då rörde sig
en drift i dess inre; det var andens sädeskorn." Härmed
börjar det varande att bliva till och tar nu efter hand form,
utströmmande ur det all-enda väsendet. (Rig-Veda, X,
129).
I förstnämnda fall uppkommer världen genom en
evolution, i sistnämnda genom en emanation. En uppstigning
från djupet, en utveckling av materien — en utströmning
från gudomen, alltings begynnelse i anden. Det är de båda
motsatta typerna; men gudom och natur äro blandade i dem
båda; det ena utvecklar sig med det andra: kosmogoni är
teogoni, och teogonien blir kosmogoni. Men ingen av dem kan
dock till sist undvara en skapare. Den gamla föreställningen
om det dödade odjuret, om den fällde jätten, av vars kropp
världen bildades, spelar även in i de indiska spekulationerna.
Purusha var en dylik jätte, vilken gudarna bragte som offer
och ur vilken allt uppstått: årstiderna, offersångerna,
hästar och kor, brahmaner och övriga kaster, sol och måne, luft
och jord, vid det tillfället då gudarna sönderstyckade hans
ofantliga kropp. Hos perserna är det en oxe, som slaktas
och göres till jorden; hos nordborna åter är det en jätte:
Ymer, vars kött blev till jorden, ben till klipporna, blod till
havet och hår till skogarna — ständigt samma motiv hos
semiter som hos indogermaner.
Israeliternas medvetna monoteism lyfte skapelseakten upp
över dessa bestämmelser och lade den helt i skaparens hand:
"han befallde — och så var det där; han talade — och så
blev det till". Men denna skapelse försiggick i perioder,
vilka äro ungefär desamma som i det babyloniska
skapelseeposet, och på åtskilliga ställen i gamla testamentet (Gunkel:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
