Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Allmogeliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skulle ett hus byggas, krävdes visserligen helst en
timmerman, men alla karlarna hjälpte honom med att forsla
fram timret och resa det, sedan han yxat till och
sammanfogat det. Och sedan fingo flickorna taga fatt, när leran
skulle smetas på korsvirket. Skulle tegel brännas, fick det
också ske ute på landet. De rika kunde taga sten från
gamla kloster och slottsruiner, men småfolket, som icke hade
lov att stjäla, var nödsakat att själv förfärdiga
tegelstenarna genom att först bygga en ugn för bränningen och sedan
vara hantlangare åt muraren, när han uppförde huset. Och
denna hjälp var vänhjälp, icke lejt eller avlönat arbete. Om
hantverkaren fick några skillingar, så var det också allt,
man hade råd att betala. De andra lönades på bättre sätt
— genom "resegillet", som hölls, så snart man rest korsvirket,
genom "klinegillet", som flickorna sannerligen behövde för
att få något roligt, sedan de stått och smetat den våta leran
på väggarna dag efter dag. Det skickades bud efter
spelmannen, det bjöds på kaffe och brännvinsflaskan gick laget
runt, och det blev dans och fest i huset, så länge man orkade
hålla sig vaken.
Men redan under själva arbetet var man glad och munter.
Gamla visor sjöngos, och man pratade om allt möjligt, men
dessutom fanns det vissa bestämda ramsor och vers, som
hörde till varje särskilt arbete, och som alltid roade, när de
sades på rätt ställe. Skulle man karda ull, skickades bud
efter flickorna i grannskapet, och alla samlades vid arbetet
i storstugan eller stallet. Man visste, att när karlarna
kommo hem från fältet, skulle de skämta med flickorna under
kardningen. Men man var också beredd att taga emot dem
med en spann vatten över huvudet eller en tott blånor i
ögonen — och det blev skratt och skrik bland flickorna, om
skämtet lyckades.
I Danmark har Feilberg skildrat allt detta i sin präktiga
bok "Dansk Bondeliv". Han berättar om alla dessa gillen
och om allt det liv och all den gamman, som de gåvo åt
sinnet.
Han lockar en Samsögumma att berätta om "klinegillet"
på hennes flicktid, och det gör gott att höra, vad en sådan
gammal kvinna har att förtälja:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
