Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Sagornas vandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkligen skall kunna se deras olika sinnelag, och denna
situation blir då deras gemensamma räddning ur lejongropen.
Att de suttit samman i den, utan att djuren gjort kål på
människan, lägger man mindre märke till i detta
sammanhang, och tanken ledes hastigt in på den fortsatta gången i
berättelsen.
Det mänskliga minnet är emellertid mera inställt på att
förvara det egendomliga än det rationella. Och så förhåller det
sig även i detta fall: den tankegång, som ursprungligen
väldet bärande i berättelsen, har fullständigt tappats bort, och
blott den osannolika situationen med människan och djuren
i gropen har blivit kvar och gjorts så lustig som möjligt för
att ge liv åt historien. Ja, man har infört ett nytt moment
för att åter inlägga en mening i sagan, nämligen kvinnans
listiga prat, som tämjer djuren. Och detta senare tillagda
moment blir nu efter hand huvudsaken och går igen under
sagans fortsatta vandring i de nordiska länderna. Kvinnan
med sitt prat blir till spelmannen med sin fiol, som ramlar
ned bland djuren och håller dem i schack med sitt spel.
Månne icke Selma Lagerlöfs förunderlige spelman, som
sitter på kanten av den skendöda flickans öppna grav och
spelar henne tillbaka till livet, är den senaste omdiktningen av
det gamla motivet?
När den ursprungliga sagans mening gått förlorad på
vägen, beror det icke endast på, att människorna äro glömska,
utan glömskan kan ha sin orsak. Man kan ofta göra den
iakttagelsen, att blott de tankar, som verkligen äga resonans
hos ett folk, förmå hålla sig kvar hos det: erfarenheten om
mänsklig trolöshet är icke så framträdande hos de nordiska
folken, ej heller är kärleken till djuren och ännu mindre tron
på djurens högre egenskaper naturlig för dem, vilket den
däremot är för Indiens folk. Därför vissnar denna indiska
tanke bort på nordisk mark, och andra tankar, som ligga
folksjälen närmare, omkläda det av traditionen bevarade
motivet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
