Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Sagornas moral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låter honom vara en prins — vare sig han nu har reda på
det eller ej — denne smutsige stackare, som gömmer sig i
stallet.
I H. C. Andersens svinaherde ha vi en dylik förklädnad
med dess medvetet hemliga syfte. Men denna list har gamla
anor. Fingo icke Roar och Helge spela svinaherdar, tills det
ögonblick kom, som kunde kora dem till kungar? Och fick
icke Hamlet bete sig på samma sätt? I Saxos Hamlet ha vi
den ursprunglige, den förskjutne prinsen, efter vars liv man
traktar, som måste spela vansinnig och klä sig som en träl för
att undgå förföljelserna, men som i denna smuts och
förnedring och skyddad av det förakt, varmed han bemöttes som
en stackars fjant, kunde fullfölja sina planer och ådagalägga
mera vett än de andra. Shakespeare har gjort den
smutsiga klädnaden till en sorgdräkt och endast behållit kvar hans
vanvett, som slugheten döljer sig i, ja lyft upp denna
motsats till den lek mellan vishet och dårskap, som livet
understundom bjuder oss, när den högsta visdom bryter fram och
betraktas som dårskap i människornas ögon.
Men prinsen och prinsens kraft kunna också gömma sig,
icke i den förställde, utan i den verklige fjanten. Uffe den
spake var nämligen icke blott spak på grund av sin lytta kropp,
utan han saknade vett och talförmåga. Likväl bar han
kungliga krafter inom sig, när det kom till stycket. Och naturligtvis
dödar han saxaren, icke med det nya och goda svärd, som
man vill giva honom, utan med det gamla, rostiga Skræp, som
gräves upp ur jorden — ingalunda något förtrollat svärd,
bara en rostig klinga, som alla andra skulle ha ratat.
Denne tappre fjant fortsätter att slåss här i Nordens
strider och står slutligen på bron över den finska älven med
fälld bajonett, beredd att visa ryssen sin berömda exercis,
medan alla de kloka ha lytt kommandot att rädda sitt skinn.
Så levande är sagan till och med i den historiska skildringen,
så nära inpå livet kommer den oss, att den skapar en man —
så sent som år 1808 eller 1809 —och känner hans namn, vet
att han heter Sven Dufva och att han tillhörde Sandels
regemente, och vilka slag det var, han segrade i med sitt klena
förstånd och sitt tappra hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
