Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stod som en rök, vit av fradga, och två matroser ej
reste sig från däcket. Den ene bars föröver med
avbrutet ben — det var Lars Jacobsen, en enfaldig
skandinav, och den andre, Kid Twist, bars sanslös
bort med blödande huvudskål.
Under de värsta orkanerna nödgades jag, på min
höga plats, dit sjöarna ej nådde, haka mig hårdt
fast vid bröstvärnet för att ej blåsa bort. Mitt
ansikte värkte av det piskande skummet, och jag hade
en känsla av, att blåsten sopade bort
spindelvävarna ur min sömnfattiga hjärna.
Och hela tiden gick kapten West av och an, hög
och smärt, aristokratisk, elegant i sin våta oljerock,
skenbarligen liknöjd, utan att ge några order o’ch
utan ansträngning lämpade sin kropp efter
Helsingörs våldsamma rullningar.
Det var under detta skede av ovädret som han
gjorde så pass våld på sig, att han berättade mig,
att vi tiu vore ute för en cirkelstorm och att vinden
gick hela kompassen rundt. Jag lade märke till, att
han höll sin blick stadigt fästad på den mulna
himlen med sina drivande moln. Till sist, då
vindens styrka ej tycktes kunna ökas vidare, fann
han på himlen vad han sökte. Det var då jag för
första gången hörde hans röst — en havsröst, klar
som en klocka, tydlig som silver av en outsäglig:
mildhet och kraft, som om den Varit Gabriels
trumpet. Vilken röst, dominerande utan ansträngning.
Stormens väldiga strupe, som tvangs att tala genom
Helsingörs motstånd, ropade i alla stag, röt i
vanten, trummade med de strama tågen mot
stålmasterna och framkallade från myriaderna av fina
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
