Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Förnekelsens anatomi» var djupsinnigare än Kant.
Maeterlinck var en mystisk gammal käring. Emerson var
en charlatan. Ibsens »Gengångare» var styv, fastän
Ibsen var en, som viftade på svansen för brackorna.
Heine var äkta vara. Han föredrog Flaubert framför
Maupassant och Turgenieff framför Tolstoy, men
Gorki var den bäste av det ryska följet. John
Masefield visste vad han skrev om, och Joseph
Conrad levde för flott för att kunna åstadkomma så
kärnfulla saker som det första han skrev.
Och så gick han på, den mest häpnadsväckande
kritik av litteratur jag någonsin hört. Jag var i
hög grad intresserad, och jag ansatte honom i
sociologi. Ja, han var röd och kände till sin
Krapotkin, men han var ingen anarkist. Å andra sidan var
politisk aktion en återvändsgränd, som ledde till
reformism och qvietism. Politisk socialism hade
strukit med, medan den industriella unionismen var
den logiska kulminationen av Marxismen. Han var
direkt aktionist. Mass-strejken var det rätta.
Sabotage var vapnet, icke allenast till att minska
motpartiets makt, utan också en slug politik som
profitförstörare. Naturligtvis hyllade han handlingens
propaganda, men det var dumt att tala om det.
Det tillkommer en man att handla och hålla
munnen, och rätta sättet var att skjuta ner vittnena.
Naturligtvis talade han, än sedan? Han hade ju
en krökt ryggrad. Han frågade inte efter, när han
blev fast, men ve den, som försökte få honom
fast.
Och medan han talade, hatade han mig. Han
tycktes hata de saker han talade om och gillade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
