Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
koncentrerade raseri tycktes nära att slå ut i låga.
Så omätlig och fruktansvärd var den bitterhet, som
förtärde honom, att han ej kunde finna ord för
den. Allt vad han kunde göra var att harkla och
rackla djupt nere i strupen, så att det skulle ej ha
förvånat mig, om han spottat ut sitt gift i
styrmannens ansikte.
Men mr Pike svängde sig om på klacken och
lämnade rummet, slagen, absolut slagen. — —
Jag kan ej få det ur mina tankar. Jag ser
alltjämt för mig styrmannen och krymplingen, som
stirra varandra i ögonen. Detta är något helt
annat än böckerna och vad jag känner till av livet.
Det är en uppenbarelse. Livet är någonting
fasansfullt. Vad är det för en frätande glöd, som gör
Mulligan Jacobs till ett missfoster? Hur vågar han
— utan hopp om någon vinst, ingen hjälte, ingen
ledare av något äventyrligt tilltag, ingen martyr
inför Gud, utan endast en smutsig, ilsken råtta —
hur vågar han, det frågar jag mig själv, vara så
utmanande, så dödstrotsande? Åsynen av honom
kommer mig att tvivla på alla både metafysiska
och realistiska skolor. Ingen filosofi duger till något,
om den inte kan förklara en sådan företeelse som
Mulligan Jacobs. Och all den filosofiska olja jag
bränt om nätterna sätter mig inte i stånd att göra
mig reda för Mulligan Jacobs ... så vida han inte
är vansinnig. Och det vet jag inte ...
Har det någonsin på ett fartyg funnits en sådan
last av människosjälar som dessa varelser, bland
vilka jag är instucken här på Helsingör?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
