Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kologerna ha ännu ej sagt första ordet, mycket
mindre det sista, för att förklara personlighetens och
medvetandets fenomen.
Där jag satt i sådana funderingar, råkade jag se
upp, och nu hade jag Helsingörs storartade
skådespel framför mig. Jag hade varit så länge,
ombord på henne, att jag hade glömt, att hon var
ett vitmålat fartyg. Hennes skrov låg så djupt i
vattnet, så fint och smidigt, att de höga, upp i
himlen räckande spirorna och masterna och den
ofantliga segelduksmas^an föreföllo alldeles onaturliga
och omöjliga, ett oförskämt gyckel med
tyngdlagarna. Det krävde en ansträngning att tänka sig, att
detta graciöst formade skrov inneslöt och räddade
från sjöbottnen fem tusen tons kol. Och det
föreföll som ett underverk, att människorna, de små
myrorna, hade tänkt ut och konstruerat en så ståtlig
och präktig, elementtrotsande byggnad —
människo-myrorna, som bedrövligt liknade greken vid mina
fötter och kunde slungas in i mörkret genom ett
slag på huvudet av en träbit.
Tony frambragte ett strupljud, som om han hållit
på att kvävas, sedan hostade han och stönade.
Han kom tillbaka någonstädes ifrån. Jag lade märke
till, att mr Pike kastade en hastig blick på honom,
som om han befarat något nytt anfall av raseri,
som skulle kräva en ny behandling med fotspjärnet.
Men Tony slog endast upp sina stora svarta ögon
och stirrade på mig i en lång minut av slö häpnad,
innan han slöt dem igen.
»Vad ämnar ni göra med honom?» frågade jag
styrmannen.
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
