Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I dag i våra däckstolar på akterdäck läste jag
»Herodias’ döttrar» för miss West. Den gjorde en
syperb effekt — just vad jag hade väntat av henne.
Hon fållade en fin vit näsduk åt sin far, medan
ja^g läste. (Hon är aldrig sysslolös, hon soim är så
övervägande bobyggerska och komfortskapare och
släktebevarerska, och hon har en hel stapel av dessa
näsdukar åt sin far.)
Hon smålog, hur skall jag säga? — jo, misstroget,
triumferande, — å, med alla kvinnogenerationers
säkra visdom i sina varma, långa grå ögon, då jag
läste:
”Men de småle oskyldigt och dansa igen,
Och ha blott en, aldrig slumrande tanke:
”Är jag inte vacker? Skall jag ej bli älskad?”
Ge dig till tåls, de förstå dig ej,
Och aldrig i evighet sluta de upp
Att slingra sin dans omkring männens hjärtan.”
»Det är ju bra för världen, att det är så», lydde
hennes kommentarier.
Å, Symons kände kvinnorna! Hon fick ett prov på
hans fullkomliga kännedom om dem, då jag läste
denna präktiga bit:
”De förstå ej, att här i denna värld
Växer i solsken och mellan gräset
Alls något sevärdt utom de själva.
De tycka, att männens ögon blott äro
Gjorda till speglar, ej till att se
Fjärran ting, som ej kunna nås.
”Ty äro ej vi det högsta av allt?
Se då ej förbi oss! Om du ser in
I natten, finner du ingenting där.
Vi också ha ofta sett på stjärnor.”
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
