Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Davis ryggade ofrivilligt tillbaka. Hans kropp var
svag, men icke hans själ. Han betvingade sig hastigt
och strök eld på en ny sticka.
»Mig skrämmer ni inte, sir», väste han under det
hotande slaget. »Jag är inte rädd för att dö. Dö
skall man ju i alla fall en gång, och det är inte alls
så svårt, när det är alldeles oundvikligt. 0’Sullivan
dog så lätt, så det var rent förvånande. För resten
kommer jag inte att dö. Jag skall sluta den här
resan först och stämma rederiet, då jag kommer
till Seattle. Jag känner till mina rättigheter och lagen.
Och jag har vittnen.»
Jag kände verkligen både beundran för modet hos
denne eländige sjöman och deltagande för mr Pike,
som sålunda hölls i schack av en sjuk man, vilken
han ej kunde förmå sig att slå.
Han rusade emellertid på mannen, med väl
beräknad häftighet, grep honom om halsen och ena axeln
med bägge sina knotiga nävar och riste honjom
våldsamt fram och tillbaka i en dryg minut. Det var ett
underverk, att inte mannens hals vreds ur led.
»Jag stämmer er till vittne, sir», flämtade Davis
till mig, så snart han blev fri.
Han hostade och kippade efter andan, kände på sin
strupe och gjorde halsrörelser för att antyda, att han
var skadad.
»Märkena skola visa sig om några minuter»,
mumlade han belåtet, då han blev kvitt sin yrsel och
fick tillbaka andedräkten.
Detta var för mycket för mr Pike, som vände
sig om och lämnade hytten, brummande och
svärjande djupt nere i halsen. Då jag gick ett ögon-
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
