Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommit till det resultatet, att det var ett mordförsök,
och att det enda, som räddade styrmannen, var hans
hårda skalle.
I går kväll under den andra hundvakten fick jag
ett nytt bevis på, att kapten West ej är så glömsk
av vad som försiggår på H e 1 s i n g ö r, som det tycks.
Jag hade gått föröver på bryggan, till mesanmasten,
i vars skugga jag stod. Från mellandäck, i gången
mellan midskeppskajutan och relingen, hördes Bert
Rhines, Snabel-Murphys och mr Mellaires röster.
Det var inte fråga om något arbete. De pratade
vänligt, till och med kamratlikt, t[y deras röster
läto muntra, och då och då skrattade någon av dem,
och ibland skrattade de alla tre.
Jag kom ihåg Wadas yttranden om denna
opassande förtrolighet mellan andre styrmannen och
banditerna och försökte ta reda på, vad samtalet
gällde. Men banditerna voro lågmälta, och allt vad
jag kunde uppfatta var den vänskapliga, godmodiga
tonen.
Plötsligt kom kapten Wests röst från aktern. Det
var icke samuraiens röst, då han kämpar mot
stormen, utan då han är lugn och kall. Den var klar,
mjuk och len som den mildaste klocka, som
någonsin gjutits av det forntida Österlandets konstnärer
för att kalla de fromma till bön. Det gick en lätt
rysning genom mig — den var utsökt mild och
ändå så känslolös som klangen av stål en
vinternatt Och jag förstod, att den gjorde en elektrisk
verkan på männen där nere. Jag kände, att de
stelnade och isades, liksom jag hade stelnat och
isats. Och ändå sade han endast:
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
